Semestertider

Det har varit lugnt här på bloggvärldens baksida som Frändén skulle uttryckt det.

Belackaren supertommasi…

När det är sommar går vissa saker före bloggandet helt enkelt….

***
Tänkte dock gå igenom några intressanta saker som har hänt de italienska lagen under sommarmånaderna. Först och främst mercaton…

Napoli har snuvat de flesta europeiska lagen på Edinson Cavani. En jäkligt bra värvning. Nu ska bara De Laurentis köpa in backar som håller måttet så har Napoli ett lag som kan tampas om topp 5 plats.

Juventus värvar in Bonucci, Pepe, Motta och Storari. Vet inte riktigt vad jag ska säga om detta. Motta och Bonucci är två bra värvningar inför framtiden. Det är för mig en gåta att Roma släppte Motta så pass lätt. Storari är en väl en bra back-up till Buffon. Pepe är en spelare jag har haft svårt för men med tanke på hans imponerande spel i Sydafrika så har han ökat i mina ögon. Men den ständiga frågan som snurrar i mitt huvud är om Del Neri ska låta Giovinco spela. En sådan talang ska inte få ruttna bort på bänken. Och hur ska man göra med Diego?

Milanolagen ligger relativt lågt på marknaden. Inter har i stort sett bara värvat unga spelare och inga stora namn. Milan har dock knutit åt sig Marco Amelia. Kan han komma upp i samma form som han hade i Livorno så kommer Amelia vara en stor framgång för Milan. Sokratis är också en spännande värvning.

Adriano i Roma. En värvning som kan ifrågasättas. Om Adriano är i tillbaks i gamla fornstora dagar återstår att se. Men han vann den brasilianska skytteligan den gångna säsongen, vilket bevisar att det fortfarande finns kvar krafter i honom. Adriano lär vara ute efter revansch mot alla som har tvivlat på honom. Menez, Vucinic, Totti, Julio Baptista och Adriano! Ranieri har en del anfallare att välja mellan.

***

Kjaer stack till Wolfsburg…Vad ska man säga?! Money Talks

***

Men den största snackisen och oron är huruvida Balotelli fortsätter i Inter eller om han sticker Man City. Har Serie A råd med att förlora ännu en stor profil till en annan liga? Förhoppningsvis stannar SuperMario i Inter och Italien.

Kommer Ibra tillbaks till Italien?. Tiden lär utvisa.

Ändra reglerna! Fler domare! Hawk-eye!! England är drabbade!!!

Nu är det igång. Det pratas och diskuteras. Hur ska man få bukt inom fotbollen med om bollen är över linjen eller inte. Diskussionen är igång för att England är drabbade. Tipsextragenerationen, den som absolut inte ser sig själv som konservativ, tjuter över det som borde inneburit 2-2 i matchen mot Tyskland. Jag såg spontant direkt att det var mål och fick också det bekräftat av reprissekvenserna. Notera här att jag alltså är helt medveten om att det borde ha varit mål. Tro inget annat.

Men debatten om att Sepp Blatter är en bakåtsträvare och att det är hans fel att England förlorade är bara löjligt. I DN läste jag en krönika där fotbollen är kvar på apstadiet och att detta förstörde VM’s bästa match. Hur i helvete kan ett bortdömt mål förstöra en redan bra match? Och det var ju Tyskland i all sin dar som gjorde den bra, inte sant!?

Sepp Blatter är inte ansvarig för detta, det är domaren och hans assistent. Basta! De borde givetvis ha sett att bollen var klart inne men de gjorde en bedömning. Det går snabbt så är det. Tjusningen är ju den att det just är en, av mänsklig faktor, bedömningssport. Skulle detta tas bort skulle vi också förlora mycket känslospel, anser jag. Att införa det såkallade Hawk-eye innebär att ta bort den mänskliga bedömningen. Byt då ut alla inkompetenta spelare också som skjuter över, utanför eller i ribban så den kanske studsar ner innanför linjen…

Eller…

Att införa två extra assisterande domare kan vara en idé som det har talats om. Men det är en betydligt högre kostnad på domararvodet och i vilka matcher och mästerskap ska detta tillämpas? Dessutom kan det bli så att ju fler kockar desto sämre soppa…

Och…

På facebook har jag läst någon idiot som likt DN’s krönikör skriver att fotbollen är för konservativ fast det är världens största sport. Ja det är världens största sport och ja den är konservativ. Lägg dig inte i det här, du är ju för fan löpare. Löpning kanske borde ta efter fotbollen istället, där brukas det ju friskt dopingpreparat för att ”utveckla” sporten.

Och…

Vi fick se Italien få ett bortdömt mål för en felaktig offside mot Slovakien. Vi var inte värda att gå vidare men hade kunnat lipa och tjurat över att det borde finnas Hawk-eye för offside, för det är ett mer frekvent problem än målkamera. England var inte särskilt värda att gå vidare mot ett fenomenalt spelande Tyskland.

Och…

engelska FA kräver åtgärder så detta inte händer igen. Inför det på prov i Premier League då era förbannat korkade anglofiler. Hur svårt kan det vara? Men låt oss andra njuta av fotboll som den ska vara och låt oss njuta ännu mer av att England, tipsextragenerationen och alla andra fish n’ chips-förtärare är UTE UR VM.

Håll fingret åt England

Vi har sett Pazzo Diegos manskap kamma hem fullpott mot ett av få svenska bidrags mannar tidigare idag. Messi sköt så förutsägbart att bara en mor kan älska skotten och inte orka ta dem. Véron, tack för att han blev uttagen, Maradona, det blir inget guld med honom och det laget. Heinze avgjorde, då behövs kanske inte Zanetti? Vi får väl la se. Som Glenn hade sagt.

I kväll är ni med oss eller emot oss. USA står ju som världspolis och nu ska de få bekämpa världens sanna terrorism. En grupp som spelar i samma, eller Usama, liga som Al Qaida. Talar givetvis om England och hela den tipsextra-generation som sitter hemma i de svenska tv-stugorna och hejar. Hoppas, hoppas jänkarna krigar ner England och ger dem ett utsökt läge att åka ut redan i gruppspelet.

Som en alldeles förträfflig slump visas Braveheart på Canal+ som uppvärmning. Mamma mia, mums! Skottar som dödar engelsmänn. Skottar som sedan emigrerade till det som skulle bli de förenta staterna,

U S A.

Odio Inghilterra. ODIO ODIO ODIO!

Oggi, la commincia

Tiden har gått så otroligt snabbt på sistone. Själv har jag inte riktigt förstått att det är idag det faktiskt börjar. Det kom nästan som ett knytnäveslag rätt på näsan i morse. Det var väckarklockan i dubbel bemärkelse.

Italien har väl aldrig riktigt räknats som största guldfavoriter inför ett VM-slutspel. Heller aldrig tidigare tror jag en världsmästare har varit så dömt att inte kunna vinna som Italien är nu. Det blir vår näst största fördel. Den största är förstås att vi har förbannat kompetenta spelare. Som alltid. Det taktiska kunnandet både på och utanför planen är det som skiljer Italien från övriga kombattanter. Det och noggrannhet i planering, genomförande och lärdom av spelet är det som mest bidragit till våra tidigare triumfer. Många anser det finnas tur med och visst är det så men som alltid är tur något som kommer då man förtjänar det och har flyt. Det är ingenting som bara dyker upp vart fjärde år, just som när det vankas VM.

Hur tänkte Lippi? När Marcelo Lippi åter blev förbundskapten efter ett sargat lag efter Donadonis misslyckande 2008 var det många som höjde på ögonbrynen. Han hade med respekt vunnit VM och ”slutat” på topp. Något många inte har förmåga och kylan att göra. Lippi var, med facit i hand, inget undantag. Nu tror jag på Lippi. Han har vunnit i princip allt. Säga och svära vad man vill över denne man men må denne herre åter få tända sin segercigarr. Faktum är att han har blandat lite i truppen med världsmästare från ’06 och spelare som presterat i ligan. Förmodligen är Lippi den ende i hela världen som har en rimlig chans att lyckas försvara guldet. Jag hade inte trott mer på någon annan.

Paolo Cesare Maldini

Född och uppvuxen i Milano. Spelat i endast en klubb, AC Milan. Stor människa och en briljant fotbollsspelare. Egentligen behöver han inte mer än så till presentation. En spelare som har större hjärta för det han tagit sig an och krigat för kommer jag inte på någon större.

Mellan 1988-2002 spelade Maldini 126 landskamper. 7 mål blev det, samtliga i kval och träningsmatcher inga i VM eller EM’s huvudturneringar. Det blev hela fyra VM-slutspel där silvret ’94 och bronset ’90 blev avkastningen. Han var under större delen av tiden i landslaget capitano. Han var respekterad av allt och alla. För hans sätt att spela fotboll och hans sätt att vara. Ingen kunde på allvar tycka illa om Paolo Maldini.

I Milan vann han ligan, Champions League, VM för klubblag etc. I landslaget vann han dessvärre inget av de stora mästerskapen. Det gjorde heller inte Baggio. Jag håller dessa två högst ändå. För som spelare var de fuoriclasse. Mästerskap handlar om formtoppar och små marginaler. Det blir inte alltid så att de allra bästa spelarna vinner i slutändan. Se på Grekland 2004…

Frågan är egentligen om han någonsin var så stor i landslagssammanhang? Han var för stor i Milan

och hans hjärta var snarare rödsvart än blått. Självklart var han en hjälte i azzurri också men i Milan var och är han en ikon.

Paolo Maldini minns jag som den stora ledaren som hade en sådan hög lägsta nivå att man fick höjdskräck fast man inte trodde man var höjdrädd. Maldini var unik och ett föredöme för hela fotbollen och strävan efter sportslighet och gentlemannaskap.

Grazie Paolo!

Roberto Baggio

Il divino codino.

En av de allra största spelarna genom tiderna. På ett sätt var det hans frisyr som marknadsförde honom bra. För fotbollens okunniga och ointresserade. För oss andra visade han på planen varför han var känd bland så många. Roby Baggios karriär var lång och otroligt framgångsrik. För att göra en lång historia lite mer avgränsad kommer jag här mestadels ta upp hans fina landslagskarriär.

1990 gjorde han VM-debut och han slog igenom direkt. Hans fantastiska mål mot Tjeckoslovakien där han solodribblade från mittplan är magiskt. Till skillnad mot Maradonas liknande ’86 gjorde Baggio sitt mot ”riktigt” motstånd. Italien tågade på och gjorde en fin turnering. När finalen var nära slogs man ut av Argentina på straffar. Ett Argentina som med Maradona hade nästan lika mycket hemmafavör som italienarna själva. Det blev brons efter 2-1 mot England. Baggios facit blev två mål där det nämnda innan blev det vackraste 1990. Det andra kom i bronsmatchen där Baggio kunde gjort ett till men överlät straffsparken åt Toto Schilacci så denne vann skytteligan.

Roberto Baggio: Världens bästa fotbollsspelare 1993.

1994 i USA kom Baggios första och enda förlustmatch i VM (under ordinarie speltid). Öppningsmatchen mot Irland slutade 0-1 efter att Baresi nickat fram Ray Houghton till ett utmärkt skottläge. I andra matchen blev Pagliuca frilägesutvisad och Sacchi valde att bänka Baggio! Azzurri vann den livsviktiga matchen mot Norrmännen med 1-0 ändå för att avslutningsvis spela 1-1 mot Mexiko. Italien vidare och stötte på Nigeria i åttondelen. Länge länge var man uträknade. Nigeria hade 1-0 men Baggio klev fram och rullade in 1-1 i slutminuterna. 2-1 gjorde han sedermera på straff och Italien vidare. I kvartsfinalen handlade det återigen om Baggio. Först Dino och sedan icke besläktade Roby. Målet gjorde han när han satte 2-1 ur knapp vinkel och dålig balans då han hade rundat målvakten i hög fart. Ett både klassiskt och minst sagt avgörande mål. 2-1, 2-1 följdes upp av 2-1 mot Bulgarien i semin där Baggio gjorde båda målen och hela laget spelade en fantastisk fotboll, särskilt under den första halvleken. Efter matchen kom Baggios tårar av glädje till finalmatchen fram. Brasilien-Italien i final. På alla sätt giganternas kamp. Det syntes också. Två starka lag som inte var kapabla till att förlora. Inte utan ett straffavgörande i varje fall. Brasilien vann efter att Baggio, med krampkänningar ska sägas, skjutit över.

1998 blev Baggios sista världsmästerskap. Han spelade fram och gjorde mål i gruppspelet. Kom i skymundan lite av Vieris fantastiska formtopp. Sagan tog slut för fort. Frankrike vann på straffar i kvartsfinalen. Di Biagio sköt sin straff i ribban.

Totalt sett alltså tre fina mästerskap av il Divino Codino, den gyllene hästsvansen. Samtliga gånger har Italien fallit på straffsparkar. Ironiskt så blev det inget guld heller när Roberto Baggio missade sin 1994. Han är den ende italienaren som gjort mål i tre VM-slutspel. 9 mål på 16 VM matcher totalt. Både Zoff och Trapattoni ratade Baggio till mästerskapen 2000 och 2002. Trap menade att han inte var helt i form efter en längre skada till VM ’02. Fans kritiserade detta väldigt.

Den 28 april 2004 spelade Baggio en avskedslandskamp mot Spenien. Den spelade jag in och har på

DVD. ”Grazie Baggio” skrev jag på skivan. Matchen slutade 1-1 och Baggio byttes ut till stående ovationer.

Idag sysslar han mig och andra veterligen inte med fotboll men kommer nog dyka upp i framtiden någonstans. Rykten säger att han finns bosatt på Malta och njuter av livet, precis så som vi fick njuta av honom.

Grazie Baggio!

Fotbollsabstinens

Till och med allsvenskan tar ett uppehåll, vilket gör att det inte kommer överösas med fotbollssändningar på i alla fall två veckor. Lite drygt. Nu kan mammor se på andra avenyn helt utan konkurrens från direktsänd fotboll. Problemet är bara att den serien också har tagit uppehåll väl. Det känns som att mycket har stannat upp lite. I väntan på en explosion i Sydafrika. Vulkanutbrott har ju blivit något av ett trendbegrepp på senare veckor och vi har det bästa utbrottet kvar. Askan som stoppar flygen i semesterjuli får gärna vara italienskt tifo, grönt, vitt och rött – så ser mitt askmoln ut i mina drömmar.

****

Så smått(!) har mercaton dragit igång. Villa klar för Barcelona och är presenterad. Del Neri ny tränare i Juve och med sig tog han en hel stab näst inpå. Ryktena är sedan desto fler än klara affärer, givetvis, inget märkligt med det. Milan sägs vara redo att lägga bud på en viss Ibrahimovic. Juve och Inter innan och sedan kanske Milan. Snacka om att vilja vara impopulär. Ibra borde gå till Valencia. Fylla Villas lucka och bli den största stjärnan där han spelar. Går han till England får han sparken direkt. Över smalbenen, låren och kanske i magen av skogstokiga irländare och britter. Dessutom håller han inte det höga tempot om krävs i England.

Diego ryktas vara aktuell för Manchester City. Bra, få in pengar där och behåll Buffon. Diego som jag visserligen tror hade gjort bättre ifrån sig nästa säsong men han är och blir aldrig oersättlig. Det kan Gigi Buffon visa sig vara.

De Rossi kopplas till Real Madrid men Roma vill naturligtvis inte släppa sin guldklimp utan en rejäl kompensation. Romabekantingen Luca ”Sambuca” Toni kan hamna i Napoli. Inte hamnar Napoli högre i ligan för det tror jag.

****

Inför VM så kommer säkerligen Frankrike värva några afrikanska talanger. Detta är rykten som inte kommer någonstans ifrån. Frågan är bara om det faktiskt inte ligger mer sanning än vad man tror bakom.

Tutti per gli azzurri!

3 veckor till det drar igång. Denna gång har man liksom kämpat lite för att få upp glöden till det som komma skall. Dels för att mediebevakningen i Sverige inte är lika överdriven, dels för att den negativa italienska inställningen till gli azzurri har smittat av sig även på mig. Snacket om truppen har säkert pågått ett år nu. Många kunde förutse hur truppen skulle bli, och den preliminära gav försnacket rätt. Men den slutgiltiga känns bättre än vad man trodde från början. Det är väl egentligen bara Cannavaro, Zambrotta, Camoranesi kvar bland de som inte borde vara med nu. Till Iaquinta har jag lite samma inställning som Tommy har till Cannavaro. ”Han levererar i landslaget’… även om han inte riktigt förtjänar platsen.

Den smygande glöden som nått undertecknad beror nog mycket också på att även Argentina och Brasilien tagit ut tveksamma trupper. Maradona skickade bort Lavezzi och behöll Palermo. Dunga tog med Doni, men inte stjärnskottet Julio Sergio. Dunga litar om möjligt mer på det gamla gardet än Lippi, detta trots att han ignorerade Ronaldinho.

Mercaton har ju som bekant dragit igång i Italien. Roma gjorde mer eller mindre klart med Simplicio tidigt i våras. Mittfältaren från Palermo ser ut att bli officiell vilken dag som helst. Morgondagen ser ut att bli il giorno di Adriano. Roma är på väg att plocka Adriano. Det vore en sjukt kaxig värvning. Kan man få Adriano och leverera på allvar kan det bli riktigt intressant redan från start i höst. Luca Toni får nog söka sig en ny klubb, tyvärr. Trots alla hans klubbar i karriären är det en gentleman och jag minns hans första presskonferens. Maken till trevlig person har sällan skådats. Men han är 32 bast, kostar mycket att få loss från Bayern… Nej, Luca Toni kommer inte spela i Roma i höst, men inte heller Bayern Munchen.

Mittfältssituationen i Roma då. Nu när Simplicio kommer behöver man inte vara Einstein för att fatta att det börjar bli trångt på mitten. Pizarro och De Rossi är som sagt givna. Men Brighi och Perrotta? Kanske lämnar båda, kanske bara en. Det snackas om att Inter är sugna på Brighi och kan komma att hamna på Appiano Gentile i byte mot Burdisso, som inte lär vara välkommen tillbaka i Milano. Perrotta börjar bli till åren och kanske det är dags att skeppa iväg honom innan det är för sent.
Mercaton ser hur som helst riktigt intressant ut. Men det viktigaste är inte vem som kommer in, det viktigaste är att Rosella Sensi fattar att Mexes inte ska säljas och att göra klart med Burdisso.

De andra lagen då? Juve snackar om att lägga 70 millar euro i sommar, Diego verkar lämna till öarna, man snackar om att plocka hem Aquilani till Italien och frågan är om man utnyttjar opitionen på Candreva som var riktigt blek efter flytten till bianconeri. Giovinco då? Byte med Kjaer i Palermo?
Juve måste storstäda rejält i skiten.

Milan? Jag vet inte… Klubben har väl inte megamycket pengar och blir för varje år mindre attraktivt. Yepes är klar. 34 bast. Luca Toni till Milan kanske? Han har iallafall åldern till det.

Inter verkar göra klart med Mihajlovic. Klokt av Moratti, och  även om han inte verkar ha problem med att ge ut feta löner så är nog Mihajlovic både det bästa och billigaste alternativet. Jag menar, Benitez? Jag fattar inte det…
Inters mercato då. Det har varit tyst. Lämnar Maicon lär man ordna en ny högerback av riktig klass. Det skulle inte förvåna mig om man löser ett byte med Madrid om Sergio Ramos, som dock inte är i närheten av Douglas Maicon.

Det har som sagt precis dragit igång och det kommer hända hur mycket som helst. Antonio Conte ny tränare i Siena.

Buona Giornata e Lazio merda a tutti.

Återblickar: Krönika VM 2006

Igår tittade jag på en krönika om VM ’06. Det var verkligen ett välspelat och alldeles magnifikt mästerskap. Det säger jag inte bara för att Italien vann och blev världsmästare, faktiskt inte. Sättet turneringen började på, Lahms underbara skott upp i krysset mot Costa Rica. Då hade jag tillsammans med två polare nyss anlänt, svettiga till vårt hotell i Düsseldorf. Öppningsmatchen såg vi på hotellrummet. Dagen därpå förväntade vi oss minst att se två svenska baljor mot Trinidad & Tobago. Det närmsta mål i den matchen vi fick se var Dwight Yorkes chansartade långskott. ”Where’s the passion? You’ve got no passion!” skränade Trinidad fansen åt oss på vägen ut från arenan i Dortmund. Passionen fanns i grupp E.

Italien premiärspelade mot Ghana. Ett som vanligt fysiskt spelande afrikanskt lag med flertalet etablerade spelare i Europa. Det skulle bli tufft. Pirlo skickade in bollen efter en hörnvariant från Totti. Italien tryckte på för mer, Toni var närmast då han vände på en femöring och prickade ribban knallhårt. Inhoppande Iaquinta avgjorde matchen i slutet på kontring. Vilken öppning.

Mot USA såg det ut att gå vägen efter Gilardinos 1-0 mål. Zaccardo fick dessvärre kort därefter en rejäl felträff och misslyckad rensning som resulterade i självmål och 1-1. När De Rossi sedermera visades ut för en armbåge i nickduell öste jänkarna på. Det slutade lyckligtvis med en ”vunnen” poäng.

Mot Tjeckien, som skulle vara den svåraste motståndaren i gruppen, gick det som en dans. Trots att Nedved försökte ett par tillfällen och att Nesta gick i sönder. För in byttes då Materazzi, 33 år ung. Han nickade in 1-0 på hörna från Totti. Likt öppningsmatchen avgjorde man på kontring, den här gången Inzaghi som blev ännu gladare än Iaquinta.

Åttondelsfinalen blev den svettigaste matchen. Nervkittlande då Italien inte lyckades näta. Australien blev farliga efter det att Materazzi, hjälten mot Tjeckien, blivit utvisad. Då klev en annan, numera kultförklarad, spelare fram. Fabio Grosso, han tog sig i slutet fram och förbi både en och två försvarare på vänsterkanten. Varpå den andra glidtacklade honom med huvudet(!). Solklar straff. Ingen som sett detta glömmer Tottis fokus och blick. Straffen dundrades in i krysset och Italien var förbi en riktig pers.

Näst på tur stod Ukraina med Milanbekantingen Shevchenko. Zambrotta och Luca Toni svarade här för målen i en match som man vann tämligen enkelt. Äntligen fick Luca Sambuca göra det han är bäst på. Två gånger dessutom.

Semifinal. En av tidernas bästa matcher i VM-historien. Två giganter. Italien mot värdnationen Tyskland. En match som var så taktiskt korrekt från båda lagen. Inget av lagen bjöd på någonting. Ändå var matchen otroligt underhållande. Buffon storspelade och blev bara bättre ju längre matchen led. Före matchen trodde alla tyskar på en komfortabel seger. Ingen såg Italien som ett riktigt hot. Alla utom Klinsmann. Han såg ut att lida av det här. Jag tror han var en av få som tog Italien på allvar men de andras överdrivna entusiasm smittade av sig. Det gjorde bara det hela bättre när Fabio Grosso gjorde det förlösande 1-0 målet i förlängningen. Italien hade då slängt in Del Piero, Iaquinta och Gilardino. Man spelade med fyra(!) anfallare. Grossos mål i matchminut 119 följdes upp av mitt bästa VM-minne vad det gäller snyggaste mål. Del Piero tog en 75 meterslöpning och smekte in 2-0 i krysset förbi Jens Lehmann. Så vackert att bellissima inte räcker och det brukar räcka väl gott.

Finalen mot Frankrike. Jag var på väg att sätta in en annons med pris för Zizous huvud. Straffen som han slog in nonchalant var visserligen kylig men straffen fick fransoserna efter en av de värsta filmningarna jag upplevt. Malouda föll utan minsta kontakt. Zidane, vet ni ju, såg sedan rött och minskade chanserna för sitt land. Han skämde ut sig men det vi bäst minns är straffdramat där idel vackra straffar gjorde att Grosso kunde bli hjälte. Och det blev han. ”Campione del mondo! Campione del mondo! Campione del mondo!” utbrast Fabio Caressa.

Slut på ligaspelet…

… runt om i Europa. Inter, Barcelona, Chelsea och Bayern München – dessa är de stora ligornas mästare. Men men men. Vad hände egentligen i Spanien? Fanns det egentligen någon nerv i det hela. Barca spelade futsal som harlem globetrotters i varenda match. Real Madrid hakade på men var enligt min mening aldrig nära. Många hävdar att Barcelona är så bra. De i Barcelona, och delvis Real vill införa en mästarliga. Jag anser att bottenskiktet eller snarare lag 4-20 är för dåliga. Usla idrottslag då de inte ens bjuder upp till kamp mot Barcelona. Om Barcelona och Real lägger ner att förstöra fotbollen med sitt köpande av spelare för gigantiska summor så kan denna liga räddas.

I England vinner Chelsea titt som tätt med 8-0 eller 9-1. Holländska ligan känns det som. Vad gjorde Wigan? Struntade i det efter femte målet? Snacka om att respektera fansen.

Tacka vet jag Italienska ligan och den tyska som jag hyser respekt för. Det är ingen slump att Champions League finalen består av lag från dessa respektive ligor.

Buonanotte.